Avsked är väl bland det värsta som finns, speciellt när det handlar om att du ska vara borta en lång tid från människor du älskar. Jag har fått min dos av träning när jag var lärare på bibelskolan på Strandhem, men ärligt talat så vänjer man sig nog aldrig. Idag är avskedens dag, nu ska jag hem och kommer inte tillbaka förrän i slutet av januari.
Så hur sammanfattar man tre månader i Etiopien? När jag körde till Casa Inches funderade jag lite på vad jag egentligen har fått med mig under tiden här.
En sak är så klart att jag lärt mig att köra bil i Addis Abeba. När folk kommer hit första gången brukar trafiken vara en sak som man reagerar starkt på. Här finns till synes inga regler – möjligen ”Störst först” i så fall! Men faktum är att man när man väl börjar köra här finner en viss rytm och ett visst system. Första gångerna tyckte jag var väldigt obehagligt, men nu känner jag mig hemma i trafiken här. Man får vara ganska aggressiv och inte vara rädd för att tränga sig fram – men jag är ju en aggressiv förare så det funkar ganska bra. Det som är lite läskigt är att vägarna här inte bara är till för bilar, utan även för fotgängare och djur – så man måste vara väldigt alert hela tiden. Läskigast är landsbygdskörning, då vet man aldrig vad som plötsligt kan dyka upp på vägen. En missionär körde ihjäl en liten flicka på landsbygden i förra veckan, och det är tyvärr inte det enda fallet. Vi satt och pratade lite om det i går, och både Hanna-Karin och Workneh berättade om incidenter de råkat ut för. Så jag bara hoppas och ber att det aldrig kommer att hända mig!
En annan sak är att jag väl trots allt lärt mig en del fraser och uttryck på amharinja. Dock inte så mycket som jag hoppats, jag har helt enkelt inte kunnat prioritera språket som jag borde. Men jag ser fram emot språkskolan här i Addis nästa år! Men det är också många spännande kulturella koder att knäcka när man kommer till detta vackra land och vackra folk, och det är en härlig utmaning att ta sig an. Jag är tacksam för de etiopiska vänner jag börjat lära känna under månaderna här, och ser fram emot den dag då jag verkligen kan börja kommunicera med dem på deras eget språk!
Jag har också lärt mig att jag faktiskt kan befinna mig i Etiopien i flera månader utan att bli sjuk – det är annars något som jag bara kalkylerar med kommer att drabba mig när jag är på resor i missionländer. Flera av de personer som varit på besök här under tiden jag varit här har fått någon typ av sjukdom, men jag har klarat mig (än så länge, det är ju några timmar kvar…) Kanske börjar min mage vänja sig vid främmande, och ofta fantastiska, matkulturer…
Framför allt har jag fått träffa så många härliga människor, det bär jag med mig! Om mest glad är jag så klart för att jag fått tid att få dela vardagslivet med min älskade Karsan. Så vad kommer jag att sakna mest? Ja, det får ni väl gissa! En ledtråd är att det har med Norge att göra…
Fredrik Funderar 